MINNETS HÖGLÄSNING

Trött fröken kryper ned i sängen.
För trött för att läsa.
Vill sova och möta mörkret.
Vila.
Då står dottern på tröskeln.
- Får jag läsa högt för dig?

Något alldeles nytt. Omvänt.
Jag sträcker mig efter lampanknappen.
- Självklart.
Dottern kryper ned bredvid.
Hon halvsitter.
Boken i knäet.
Borges!

Tonen förändras.
Hennes läsröst förmänskligar.
Jag lyssnar, vaggas, ännu ej sovande,
icke vaken.

Lyssnande. Vyssjande. Pysslande.

Det bär.
Hon är sin egen,
hon är vuxen,
fyller sitt läsande själv.
Låter sin röst bära fram en text.

Hon återger
både gårdagens och framtidens barndom.
Berättande!
Cirkeln är sluten.

Anne-Marie,
som kan lovsjunga högläsningen. Läs för varandra.
Ofta och mycket. Det väver er samman.

Kommentarer
Postat av: Ann

Ja, det här instämmer jag i och minns alla mammabarnstunder med boken i handen och ivriga öron som sträckte sig efter orden. Så härligt det är att med ord och den egna röstens skiftningar ge liv åt en berättelse, att se i barnet hur den får liv och växer. Nu läser jag inte för barn längre, har inga barnbarn ännu men läser för andra människor och ser hur orden, berättelsen eller dikten landar i dom. Läsa högt är att ge en gåva, att lyssna är att ta emot. Det är stort.

Postat av: Annemarie

Tack Ann för din förmedlande röst. Jag håller med dig. Det är en gåva att bli läst för. Det är att ge när man berör skriven text med sin röst. Allt gott du trogne läsare hälsar Anne-Marie

2008-03-27 @ 10:37:01
URL: http://www.annemariekorling.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback