UT-FLYKT

I de sanna ordens bemärkelse - en ut flykt. Jag har varit ute och rest mig. Upp!
Arbetar för övrigt med en engelsk blogg. Här får ni följa med på en liten bildresa...



Vissa städer är som levande sagor. Jag vandrar om kring i en sådan.




Så här ungefär. Books of days. Några dagar i en sagostad.



Jag frågar - får jag - och jag får oftast. Jag får ta ett fotografi och jag får en berättelse. Det är jag tacksam för. Jag är lite nyfiken. Frågorna jag ställer visar det. Men oftast går det väldigt bra. Som här i en bokhandel. Kvinnan som kom in hade precis fått en målning av sig själv. - Får jag avporträttera dig? frågade jag. Och det fick jag. I bokhandeln mötte jag sedan en New York bo som köpte franska böcker till sin hustru, Han var här för att se film, köpa in till USA, och jag blev inbjuden till filmvisning. Vilket jag givetvis tackade ja till.



Vi såg en animerad kortfilm - tja...1 timme och 20 minuter tycker jag är en lång kortfilm... och mannen i den gröna tröjan är animatören och Oscars nominerade Bill Plymton
, också New York bo, skapare av filmen. Han berättade att New York blivit en mycket vänligare stad efter 11 september, och att människor var mer rädda om varandra, vänligare i sin framtoning. Filmen Idiots and Angels var en mörk historia om ensamhet och en gnutta kärlek. Men någonstans i det dystra ensamma fann man ljusglimtar. Jag var nog en aning för dyster för att förstå det ljusa. Men rekommenderar filmen som visades på Edinburgh internationella filmfestival just denna helg.



Jag är detaljsökare. Här är ett hjärta som alla trampar på. Det är synd. Jag fotograferade och gick en värdig omväg. Hjärtan är besvärliga saker. Inget att trampa på. Däremot får man spotta i det och på det - det betyder lycka. Det gjorde inte jag men förmodligen hade detta par spottat mitt i prick.



Här trampas det framåt - mot kyrkan. Brudparet är traditionellt klädda i klänning och kjol. Jag viskade tyst de vackraste ord om kärlek jag vet, och de mest framtidsinriktade - låt oss skratta ihop vid samma tidpunkt nästa år. Det viskade jag. Men de hörde inte, så jag ropade; SAY - I DO!



Efter långa långa idekläckartankar och bloggskrivarinläggsuppdragstänkande vandrade jag omkring i en sagostad med en underbar berättare. Jag lyssnar girigt. Tycker så mycket om att få saker och ting klädda i ord. Det har vi två gemensamt.



För några år sedan mötte jag denna kvinna. Hon finns här i bloggen. Denna gång gick jag fram och hälsade - som på en bekant. Men denna gång tyckte jag så oändligt synd om henne. Det var något med ögonen. Det var ett drag av sorg. Jag ville gå gärna ställa frågor av ett helt annat slag än de jag ställde. Jag har så många funderingar. Men som sagt - hon är en av Guiness Book of Records - Världens mest piercade kvinna. Jag lade en hand över hennes hand. Det var allt jag kunde göra. Kortet fick jag gärna ta.



Allt man ser och dokumenterar måste få smälta in och bli något där inuti en. Då behövs en anings paus.
Därefter kan man ge sig vidare ut i världen.



Husfasader! Det är något jag alltid fotograferar. Hus, trappor, speglar, skyltdockor och skyltar. Då är jag nöjd. Vattenpölar också förstås. Men skönheten i dessa fasader är de dova färgerna.



Det räcker med bokstäver för att tala om var jag befinner mig. Hit reste jag för att undersöka hur man språkligt går tillväga med det svenska språket. Det var mycket intressant. Det skottska landskapet lockar mig mer än det svenska utbudet. Men det kändes väldigt mycket som att komma hem - Ikea är svenskt. Jag var lite stolt. Faktiskt.


Skylten - den vänliga hunden. Och det är sant. Den vänliga hunden är vänligare än vänligast. Hunden har fler vänner än butiksägaren. Hundar i Edinburgh har sina självständiga historier. De är trofasta och egna. De lever nära intill och överger inte sin ägare. Koppellösa är de också. Det kanske är det mest intressanta.



Mellan ord och böcker, mellan meningar och utropstecken satt en liten nallebjörn. Så var det i en av boklådorna jag besökte. I andra boklådor fanns det andra saker.



Vi går omkring och samlar idéer. Då hamnar vi ömsom i boklådor, ömsom hos antikhandlare. Vi letar uppslag. Det finns alltid något att fundera över. Det vilar alltid en berättelse på platser man besöker. Det är bara att hitta ingångarna.



Trappor är ledande. De har ledstänger. Det tycker jag är bra.



Detta fotografi är jag mycket nöjd med. Det är mörkt ute. Det är blått mörker. En slags sinnesstämning. En utsikt.



Boksidan är ur en gammal barnbok. Två barn - ett par - the runaway couple. Jag tycker om bilden. Men inte titeln.



Det var min bilddokumentation - en slags utflykt. Flykt ut. Här syns jag flyktigt i en buss. Det kallar jag att färdas.

Allt gott.
Anne-Marie

Kommentarer
Postat av: Mats

Tack!

Härligt att få följa med - blev lite sugen på att resa. Det kanske skärper blicken?



Kom gott hem!

Postat av: Kersti

Vi har färdats i samma land men ändå så oändligt olika, annorlunda. Mina bilder är helt olika dina bilder. Ögonblick från skilda världar.

2008-06-29 @ 21:46:02
URL: http://plommenad.blogg.se/
Postat av: johanna

Ha, hjärtat är the heart of midlothian, its a spitting stone, du spottar på den för lycka...



Sen ser jag alls inte ut som mig själv på de där bilderna tycker jag.



Otroligt vacker bildresa i a f.

Kram, från sängen, stjälandes internet av grannen, ett glas vin och Ikea Barometer på sängbordet..

2008-06-29 @ 23:46:47
URL: http://www.hypergrafi.blogspot.com
Postat av: Janis

Husfasaderna och bilden i blått är alldeles underbart vackra! Alltid lika roligt att se dina bilder!

2008-06-30 @ 19:59:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback