VETT OCH ETIKETT - VISKA




Vett och etikett handlar om att bemöta och vara bland andra människor.
Som liten fick jag lära mig att niga, sätta mig vid bordet när jag blev inbjuden, be bordsbön (jo jo), säga tant och farbror, inte avbryta, hälsa och tacka, knyta an till samtalsämnet, gå från bordet när middagen var avslutad... låter oändligt gammaldags... men också detta:

- Inte viska i sällskap!

Jag reagerar fortfarande på viskandet i sällskap.
Det har jag lärt mig som liten.
Man viskar inte.
Viskandet verkar exkluderande, någon hålls utanför ett samtal, vilket sårar och osäkergör.

Men då undrar jag när man behöver viska.
Om man inte i sällskap så kan man ju prata utan att viska.

Jo - jag vet - man viskar på teatrar och biografer, eller där tystnad förväntas, i kyrkan, i aulor, i klassrum...
Men det väcker så stor irritation för denna form av viskande kan betraktas som så högljudd att man uppfattas som högljudd.

Men viskande mellan två som upptäckt varandra, nyförälskade, väldigt väldigt kära,
då har jag allt överseende i världen, är generös och tillåtande, snarast lycklig.
För det som sägs då är mellan två.

Anne-Marie,

som för övrigt tänker att ett telefonsamtal är ett slags viskande... mellan två... och bara mellan två... inga andra. Kanske därför som det känns alldeles för intimt att sitta mitt emot någon på tunnelbanan och lyssna på ett mobilsamtal där det mesta görs till allmängods - ja... så gjorde han sluuuuuuut och då ja.... ja, ja jag veeeeeeeet, men då gjorde jaaaaaaaaaaaaaaa... och så vidare.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback