VÄLKOMNA HEM
Jag ska möta upp på flygplatsen idag. Stå och vänta hem min bästa vän, hon med den gula bilen. Hon har varit ute på riktigt äventyr. Jag antar att hon behöver en bilresa från flygplatsen till sitt hem. Jag tänker köra tyst... och bara lyssna till hennes berättelse.
Men detta att vänta på någon? Flygplatsvänta?
Det är en akt av något helt annat. Man står där och väntar. På något vis blir man en famn, en slags övergång vilken klipper navelsträngen till själva resan och knyter ihop den igen med hemlandets.
Redan vid gränsen mellan internationell mark och nationell:
- Åh heeeeeeej - välkommen hem! Hur har du haft det?
Och kramandet och återseendeglädjen vet inga gränser av något slag.
Den hemkommande är fylld av sina berättelser, upplevelser, sin världsutblick, sin utresa och berättar sig tillbaka in i hemlandet.
Jag kommer att stå där. Ta emot.
Nyss var jag den där hemkommande. Resan från Redmond, Seattle, Microsoft och mötet med Bill Gates, lärarna från jordens alla hörn bar jag över tullgränsen och in i min nation. Jag var en enda stor berättelse. Fylld till brädden. Det skulle vara näst intill obehagligt att inte bli mött. Ofullständigt. Resan skulle avslutas i några beska minuters vandring bland de som väntar hem någon annan. En slags total ensamhet där man tvingas spänna ögonen utanför de väntandes horisont, längre bort... som till ett annat mål, spelar ingen roll vilket, bara en fastare blick mot något där bortom. Vad som helst.
Jag blev mött.
Jag är ovan vid att bli mött, brukar avfärda det hela:
- Nej, det behööööööövs absolut inte.
Men där innanför ropar något helt annat:
- Snälla, möt mig!
Det är en akt av något annat, den att bli mött, vara väntad på. Återknytandet, förankringen, fortsättningen.
- Åh välkommen hem, viskade någon i mitt öra, mitt i välkomstkramen, Välkommen hem!
Då är man hemma!
Och det är en större resa än att vara borta!
Anne-Marie,
som kommer att stå där. Bland alla väntande... det är jag bra på - Att vänta hem!
Kommentarer
Trackback