ANKOMSTHALLEN



Igår stod jag och väntade på min bästa vän, hon i gula bilen. Tänkte möta upp. På flygplatsen. I ankomsthallen.

Jag är en iakttagare, och en tänkare, och där jag står står jag mitt i en mångfald av väntande. Jag hör människor vänta, mötas och förenas. Det känns som om jag står mitt i något privat, något av så intim art att jag inte ska ta del av det, samtalen som rör någon som inte alls är välkommen hem utan bara ska hämtas hem, någon annan står med välputsade skor, välkammat hår, och ängsligt vrider och vänder på en blombukett, andra som omfamnar varandra som om år slitet dem från möjligheterna, någon går vilset fram och undrar om det är rätt person - ja jag ska hämta dig, företaget det och det - och en gammal farmor slår armarna om två tvillingar som rusar in i hennes famn... Kanarieööööööööööööööööööarna var hur bra som helst.....!

Där står jag... och tittar mot öppningen där alla resenärer kommer ut. De kommer med sina dragresväskor, en del från solen, en del från skuggan, en del med porfföljer en annan med en gitarr... två stycken kommer ut med lika dana overaller, likadana väskor, två stycken med barfotafötterna i flipflopskor, de rundar hörnet där jag står... aha de är röksugna! - Kan du gräva fram en cigg?

Då jag stod där och tänkte, funderade över livsmöten och livets alla kvaliteter kommer en man ut, han är så tryggt förvissad om att han blir mött, denna avundsvärda man, huvudet högt över alla andra, spanande med lyckoögonen över hela folkhopen. - Ja, ja var är hon... för att i nästa stund få syn på en kvinna som i våta kläder kommer inspringande från parkeringen och rusar rakt in i hans armar... återförenade.

Jag står och tittar. Jag står och glor, kanske man skulle säga. Jag ler åt deras fullkomliga lycka. Återseendet då jag plötsligt hör min bästa väns röst precis framför mig:

- HÄR är jag!

Anne-Marie

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback