KÖRLINGS TÅSAGA 11
Det var en gång en liten tåfamilj. De var för evigt sammankopplade. Detta gjorde ibland att irritationen mellan tårna blev trängd. Skavandet i skor. Trampandet på tår. Ja, allt det där som fötter kan råka ut för, och tår i synnerhet. Tåfamiljen hade varit med på festligheter. Fötternas ägare hade pressat in tårna i en smal och elegant sko. Men hög klack och ...
- Jag hatar fåfänga, sa den stora tån. Fåfänga gör mig vansinnig.
- Varför finns det skor... pep den mittersta tån. Berätta. Varför gör man skor som ser ut som precis tvärtom än hur vi tår har det...
- Ja,,, grymtade stora tån, som envisades med att räta ut sig. Det är väl så det är. Man ska trängas in mot sin vilja. Det finns skolor också. Där man gör på samma sätt. Små tår ska passa in... skällde stora tån.
- Jag vill inte passa in sa lilltån. Jag vill passa ut.
- Det går inte. Det enda vi kan göra är att göra oss påminda. Skava tillbaka lite. Vi erbjuder skoägarinnan lite skoskav och nageltrång...
I detta enades den lilla tåfamilj. De började tänka i banor av hämnd. De skulle minsann....
Jag försökte skriva vänligt. Men sagan blir alltid så här. Jag förstår inte mig på dem. Och javisst. Igår odlade jag min fåfänga. Var på stort kalas, utstajlad, insmilad, målad, utstyrd, snajsig och som pricken över iet... fullkomligt underbart vackra skor. Höga klackar, vacker form, Jag lät försiktigt, observera att jag faktiskt skrev försiktigt, min fot glida in i den vackra skon. Att jag sedan vinglade hit och dit på de höga smala klackarna hör inte till saken.
- Aj... nä nu... nu ger sig tårna till känna.
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback