UPPMUNTRAN EDBOSKOLAN
Min rektor, Edboskolan, la ut min blogglänk i veckobrevet till kollegorna. Det är en gest.
Jag skriver om min skola. Om mina kollegor. Det är så mycket gott som sker där på skolan. Skolsköterskans omsorg (om ni bara visste), kuratorn som lyssnar in (kan jag få ett litet samtal med dig), matsalstanter som skrattar (nästan 800 personer äter där varje dag), kollegor i vars klasser jag önskar jag vore elev och alla samtal där lärare och skolpersonal talar om eleven, och där eleven är i fokus. Vaktmästarna som bara säger - javisst, vi kommer.
När jag lämnar skolan idag öppnar en elev dörren för mig. Han bär en fantastisk fin tröja. Jag säger det till honom.
- Jag gillar den där tröjan du har på dig.
Jag får ett så trevligt svar tillbaka... ett svar jag bär med mig i ett leende från skolbyggnaden ut till min bil.
Jag undrar så, när nu skoldebatten hårdnar kring lärare och elever: var och hur, när och varför, vem och vilka den omfattar. Jag är heller inte naiv och blåögd, men jag har ett öga för det goda som sker. De där små åtbörderna av omsorg som de vuxna visar sina elever. Det som inte får de stora rubrikerna. Hur skriver man i en dagstidning om läraren som skrattade tillsammans med sin klass... hur gör man det? Eller den elev som rusar mot mig i matsalen och utbrister
- tjena, tjena... du är min kompis!
Anne-Marie
Jag skriver om min skola. Om mina kollegor. Det är så mycket gott som sker där på skolan. Skolsköterskans omsorg (om ni bara visste), kuratorn som lyssnar in (kan jag få ett litet samtal med dig), matsalstanter som skrattar (nästan 800 personer äter där varje dag), kollegor i vars klasser jag önskar jag vore elev och alla samtal där lärare och skolpersonal talar om eleven, och där eleven är i fokus. Vaktmästarna som bara säger - javisst, vi kommer.
När jag lämnar skolan idag öppnar en elev dörren för mig. Han bär en fantastisk fin tröja. Jag säger det till honom.
- Jag gillar den där tröjan du har på dig.
Jag får ett så trevligt svar tillbaka... ett svar jag bär med mig i ett leende från skolbyggnaden ut till min bil.
Jag undrar så, när nu skoldebatten hårdnar kring lärare och elever: var och hur, när och varför, vem och vilka den omfattar. Jag är heller inte naiv och blåögd, men jag har ett öga för det goda som sker. De där små åtbörderna av omsorg som de vuxna visar sina elever. Det som inte får de stora rubrikerna. Hur skriver man i en dagstidning om läraren som skrattade tillsammans med sin klass... hur gör man det? Eller den elev som rusar mot mig i matsalen och utbrister
- tjena, tjena... du är min kompis!
Anne-Marie
Kommentarer
Postat av: Kersti
Jag önskar att de goda kunde få ta mycket mer plats framför allt i media. För det är det vi behöver. När vi tvivlar behöver vi få läsa om alla fantastiska människor stora som små som gör underverk i vardagen på de platser där befinner sig varje dag. Och underverk kan vara just det, ett leende eller att någon fanns där och såg mig.
Och du jag satte mig en stund på den där parkbänken förstås.
Trackback