FOLKHEMMETS BARNRIKEGÅRD



Barnrikeområdet trygga gårdar syntes i min värld som fyra portuppgångar i ett trevåningshus. Gården var barnens. Här var vi kungar, drottningar, prinsar och prinsessor, här var sandlådan, klätterställningen - vårt allt. Där var berget och backen äventyr. Vi gjorde allt inom våra landgränser. Vår gård.

Föräldrarna körde ut barnen. Ut! Ut ur folkhemmet, ut på barnrikegårdarna! Hemma var det finrum, kök och sovrum. Vardagsrum var kvällsrum. Inget för vardagen. Man fick titta in i vardagsrummet på dagtid. Inte vara där. Köket var rummet. Det är alltid rummet.

Vi kördes ut! På stentrapporna samlades vi. På cyklarna balanserade vi, i hopprepen uppfann vi hopplekar, i sandlådan byggde vi gravplatser, samhällen, gångar och jättehögar, i klätterställningarna utmanade vi varandra på farligheter. Jag älskade denna gård. Så överskådlig, så lagom, så rik på miljöer. Vi erövrade den.

Vi var utanför. Föräldrarna var innanför. Man ropades in till lunch, man ropades in till middag, man ropades in till läggdags. Man ropades in. In rusade barnen med sommarben, skrubbsår, smutsiga händer, kläderna fulla av sand, blöta lovikkavantar, mössor på sniskan, blåmärken efter pulkakrockar och med en sann och lycklig hunger efter lunch och middag.

Den lilla, lilla gården blev det stora, stora livet, i den större, större världen.

Anne-Marie


Kommentarer
Postat av: Mats

Jag känner igen mig. När jag var sex år bodde vi på Persborg som nog var ett sådant område där gården var barnens mark.



Känslan av att bli avlurad sina nyköpta stenkulor - jo den var lärorik.



Att komma hem med trasiga knän efter slagsmål - jag lärde mig något då med.



När portvakten kom och krävde mina föräldrar på pengar för att jag ensam hade krossat en glasruta i porten (det var tio andra barn inblandade) - tack far för att betalade men förstod att det var orättvist.



Allra mest minst jag min beundran för de stora barnen, och att vi faktiskt fick vara med.



Utan att romantisera - går det att återerövra den här känslan av sammanhang?



När jag började skolan bodde vi i radhus och sneglade över staketet på grannarnas barn. Som tur var fanns det en rund fotbollsplan där vi möttes.



Fråga inte hur det har påverkat mig!

Postat av: Annemarie

Jag minns äldre och yngre ungar, och allt man lärde sig ihop med dem, lekarna som var för alla, lekar som krävde ålder och vissa saker; stenkulor, dankar, glaskulro,,, klippdockor, ja allt tog man till gården. Jag flyttade också till ett radhusområde, och det försvårade det där naturliga, men vi lekte oss loss även där, Må bästa, A-M

2008-08-06 @ 18:38:06
URL: http://annemariekorling.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback