VÄXANDE - EN PROCESS
Jag citerar Dion Summer, vars bok jag absolut tycker att man ska läsa i sin helhet:
"Nutidens barn är inte en porslinsdocka som går sönder vid den första miljömässiga stöten. Däremot är vajre barn en mer motståndskraftig plastisk docka; Det påverkas av tryck, men kan återta sin form och få nya bucklor vid senare stötar. Med det kan också gå i bitar vid mycket kraftiga påfrestningar.
"Utvecklingen måste därför uppfattas som en process, där sambanden mellan tidig utveckling och senare utveckling i livet inte är ett givet öde, utan en utvecklingsmöjlighet."
Att livet handlar om samspel mellan det yttre och det inre där miljön som omger oss påverkar våra liv. Hur de påverkar ett växande barn handlar om hur vi respekterar och värnar om växandet. Det är inte lätt att växa, växande handlar om att möta motstånd, gå igenom svårigheter, utmaningar och vilja till förändringar. Ett barn som växer också de svårigheter som växandet innebär. Skolan är en plats för växande, såväl fysiskt som psykiskt. Det vet vi lärare som arbetar där.
Anne-Marie
Dion Summer, Barndoms psykologi, Runa Förlag 1997
Visst är det en bra bok och våra studenter möter den redan i första terminen - hmmmmm - lite tidigt tycker en del.
Risken finns att en förenklad tolkning av vad som egentligen menas med det där "kompetenta barnet" slår rot. Sommer lyckas ju lösa upp motsättningen mellan de två synsätten med "resiliens" och jag är osäker på om det är lyckat. Det låter farligt nära "lagom" eller "sunt förnuft".
Sannare är ju att vi kastas mellan att vara ytterst ömtåliga och helt osårbara.
Dessutom byggger boken på en kritik av traditionel utvecklingspsykolologi - som studenterna inte känner till. Suck.
Därför blir det ibland väldigt polariserat och plötsligt hatar alla behaviourism eller psykoanalys.
Visst är det en bra bok och en helt nödvändig uppgörelse med gammal stadieteori och bristfokusering!