VILJAN ATT GÅ VILSE
- Nu ska jag gå vilse!
Orden är min femåriga dotters.
Så går hon iväg, rak i ryggen, säker och stolt.
Hon vinkar glatt till avsked innan hon svänger ut ur mitt synfält.
Så går hon vilse.
Hon går lagom mycket vilse.
Hon går på vägar hon är bekant med.
Hon kan med lätthet hitta tillbaka.
Men just där hon är upplever hon sig som vilse.
Allt är nytt. Allting är annorlunda.
Så fort hon känner sig rädd och osäker kan hon vända tillbaka till utgångspunkten.
På kvällen säger hon:
- Imorgon ska jag gå lite mer vilse.
Så är det att växa. Utmaningarna tar barnen själva. De går ut i världen. Precis lagom mycket. Inte längre än att de har båda fötterna på jorden, kunskapen om var de befinner sig ungefär, men de går ensamma iväg. Så är det ... man gör allt själv... och viljan att pröva är större än modet. Modet att gå vilse... handlar om modet att lära sig. Jag står och ser... jag stod och såg... en gång för länge sedan... idag är hon hemma... fast borta och långt, långt, långt ifrån sin barndoms vilsengång.
Anne-Marie
Kommentarer
Postat av: Julia
Men vad fint!
DET ÄR BRA.
Postat av: Pumita
Vuxna behöver också gå vilse ibland för att inte fastna i samma spår.
Postat av: Anonym
Ja - och ofta - så ser de saker ur andra perspektiv. Liten, stor, utanför, innanför, bortom, här, där, vilse, hemma... nyttigt. Anne-Marie
Trackback