DEN SORGLIGASTE... PAPPA

Under flera år arbetade jag ungdomar vid en ungdomsgård... och jag tror att det formade mig mer än alla mina utbildningar, alla mina erfarenheter...

Mötet med en 15-åring... en riktig stökelev i skolan... en riktig värsting... men aldrig såg vi det så... vi som såg.
Vi vuxna lärde oss att ta emot... baka bullar och samtala... sy tröjor...klippa hår... hjälpa att plåstra om därinne...
--- därinne i dessa unga människor.... sätta omsorgsplåster på...

Denna historia bär jag alltid med mig, ....

Jag stod mitt i ett bullbak... så stod han där bredvid mig i köket...
Nästan utan att märkas...

- träffade min pappa idag...

Varsamt...väga ord... inte värdera... inte stöta ifrån... lyssna varsamt.... ta emot...

- mmmm du träffade din pappa...
- jag stod bredvid han... på tunnelbanan...
- mmm

Det är något. Bara vara försiktig. Inte värdera. Bara ta emot. Inte tänka bara varsamma lyssnande öron.

- Jag stod bredvid han .... sen klev han av.
- Han klev av, återberättade jag...

- Han visste inte att jag var jag. Han visste inte att jag visste att han var min pappa. Han visste inte vem jag var. Jag är hans son. Jag stod bara bredvid honom. Min pappa. Stod bredvid honom. En liten stund på tunnelbanan.

Varsamma ord letar sig fram. En pojke... ställer sig bredvid sin pappa på tunnelbanan... varför ingen kontakt mellan dem... det fick jag inte veta. En skiljsmässa sedan tidiga år. Ingen kontakt. Men sonen visste och kände igen sin pappa.

Tänk att stå så där. Bredvid. Utan att vara intill.

Anne-Marie






Kommentarer
Postat av: Ann

Det gör ont att läsa och tyvärr finns det för många berättelser av den sorten. Jag arbetade ideellt på en ungdomsgård ett par år och en del möten där har för alltid fastnat hos mig.
En ung kille, jag tror han gick i nian kom en kväll med nedslagen och blick slokande hållning.
Vad har hänt, undrade jag då.
Har varit på utvecklingssamtal, svarade han, mycket dämpat.
Ok, och hur var det då?
Mamma grät, nästan viskade han. Just då mötte han mina ögon och hans förtvivlan skar i mig. Men han berättade. Det var stort och efter en stunds samtal kunde han le igen och tro på att han inte var någon dålig människa.
Killen har slutat skolan nu, har avslutat gymnasiet och ja det går bra för honom. Det sista jag hörde var att han höll i en musikkurs för handikappade...och för det krävs det särskilda kunskaper.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback