TILL MINA ELEVER - "DENNA DAG ETT LIV!"
Om ni hade den blekaste aning...så skulle ni rodna när ni som talar om läraryrket utan att känna till det.
Jag vill inte vara någon annanstans än bland mina elever!
Det är platsen!
Mitt i!
Anne-Marie
Håller med...sa det till mina skolbarn idag. Så fantastiska ni är...jo jo fröken sa en av mina killar. Hur ska du klara dig till hösten när du har nya barn, tror du att du orkar med dem???
(Som om de själva aldrig varit små och "vilda"). Lite omtanke om gammelfröken som ska få hans lillasyster nästa år....
Så du ska börja om igen. Jag avslutar med min klass efter fem år...det har tagit ett helt år att långsamt och varsamt separera. Vi har följts åt från A till Ö. Det är en lång resa. Eller från 7 till 13 år... ett spann av åldrar i min klasstid.
Det ger perspektiv.
Anne-Marie
Det skulle jag vilja men de flyttar till en annan skola nu och separationen är inge kul. De är ju "mina" barn! Måste vara än mer så för dig. Jag såg en av "mina" föräldrar prata med barnens kommande lärare och det stack till i mig. Jag gick förbi och sa på skoj...pojken är min ännu! Men lite jobbigt var det, lite svartsjuketankar....va! Så lustigt hur man kan bli...nu tar ju förnuftet vid efter en liten stund men just i ögonblicket så hinner man inte ta fast sina känslor. Känslorna slår ut förnuftet....Kanske är det kärlek....
Annis,
När jag läser dina rader så blir jag glad - men ledsen - jag försöker hålla det ifrån mig - att dessa barn - alla dessa elever är oerhört betydelsefulla för mig. Jag känner, vad det nu är, så känns det - stort.
Annis,
genom att du skrev här så lärde jag mig mer om bloggen. Jag visste inte att man kunde trycka på datum och så kom den dagens blogg upp. Väldigt lärorikt att bara pröva.
Tack för dina ord.
Kram - för våra elevers väl - Anne-Marie