Anne-Marie Körling Blogg

Fem år i samma klass.
Det är många år. Inte i mitt liv. Men i elevernas.





Vi möttes första gången då de började i tvåan.
Nu lämnar de årskurs sex. 
Då var de flickor och pojkar
Idag är de trettonåringar.
Tonåringar.

Då öppnade vi böcker för att lära oss läsa,
nu läser vi alla böcker vi vill läsa.
Då använde vi pennor för att teckna bokstäver,
idag är bokstäverna redskap för det vi vill säga
och uttrycka.



Och jag har undrat?
Vilka är de idag? De som kommer in här? Vilka är de?

Den nyfikenheten handlar inte om att vara lärare i en klass.
Den nyfikenheten handlar om att vara en människa bland människor.





Jag överlämnar min klass,
men jag lämnar den inte.

Jag har lärt mig alldeles för mycket av mina elever, om lärandet, om lärandeprocesser, om relationer
och relationskompetens, om sorg och om glädje, om växandet och om utvecklingsmöjligheter, om hinder och om problem, om skratt och allvar,

om vikten av att vara lärare mitt ibland rätten att vara en lärande elev.

Jag lämnar över dem rent fysiskt, men lämnar dem kvar i mig själv - för att minnas och fortsätta utveckla mitt lärande yrke ...

Det är inte svårt att överlämna en klass,
svårigheten vilar i att ta avsked av en individ.