NÄTET, HIVMANNEN, BARNEN...
Ja!
Jag blir bara bedrövad. Hur skyddar man? Hur gör vi barnen med skyddade? Hur gör vi?
När nu HIVmannen huserat fritt bland unga flickor måste vi tänka hur vi kan agera. Jag är inte van att vara ute i den stora anonyma världen, en tummelplats för de som har mörka avsikter, men också för de som har vanliga tankar...
ett vågspel.
Unga människor prövar gränser. Men var är gränserna? Och varför är de så lätta att överskrida? Varför fungerar inte skyddet? Vi vuxna måste ta på oss ett större ansvar. Vi måste våga säga som det är. Vi måste det. Vi måste agera gräns och skydd. Gränsen är ett skydd.
Aftonbladet skriver idag om hur vi kan göra.
Det faller ett stort ansvar på föräldrarna. Det är viktigt att föräldrar talar om, frågar, gör sig påminda, stänger av, undrar nyfiken, tar del av - och i allt vad deras unga växande barn gör.
När jag frågar mina unga människor, de som är runt omkring mig, kan jag ibland skrämmas av det blåögda. Inte hos dem, utan hos oss vuxna. Hur ser vi? Vad vet vi? Hur vill vi se? Vad väljer vi bort? Varför tror vi inte att det också angår våra barn? Varför tror vi bara på det vi själva kan?
Det är så lätt att slå på datorn, göra sig till en levande person mot någon annan där ute. Kanske är vår kontakt med de som växer upp lite för liten. Vi tar oss inte tid. Det handlar om att äta middagar ihop, prata och göra sällskap en stund, alldeles intill, och inte lite då och då, utan alltid.
Det går också att:
* titta på de www adresser som nätanvändaren varit inne på tidigare. De kommer upp om man klickar på nätadresser. Där finns mycket information att hitta. Det går också att titta in i dessa världar genom att gå in på någon adress för att se vilken värld som innesluts där.
* det går att närvara, störa och finnas intill när barnet, tonåringen, bygga in ett raster...
förstärka gränserna...
Jag tycker frågan är så viktig - Nätvärlden är ett mellanrum för allt - ett mellanrum som är stort.
Frågan är vem som är naiv?
Anne-Marie
Jag blir bara bedrövad. Hur skyddar man? Hur gör vi barnen med skyddade? Hur gör vi?
När nu HIVmannen huserat fritt bland unga flickor måste vi tänka hur vi kan agera. Jag är inte van att vara ute i den stora anonyma världen, en tummelplats för de som har mörka avsikter, men också för de som har vanliga tankar...
ett vågspel.
Unga människor prövar gränser. Men var är gränserna? Och varför är de så lätta att överskrida? Varför fungerar inte skyddet? Vi vuxna måste ta på oss ett större ansvar. Vi måste våga säga som det är. Vi måste det. Vi måste agera gräns och skydd. Gränsen är ett skydd.
Aftonbladet skriver idag om hur vi kan göra.
Det faller ett stort ansvar på föräldrarna. Det är viktigt att föräldrar talar om, frågar, gör sig påminda, stänger av, undrar nyfiken, tar del av - och i allt vad deras unga växande barn gör.
När jag frågar mina unga människor, de som är runt omkring mig, kan jag ibland skrämmas av det blåögda. Inte hos dem, utan hos oss vuxna. Hur ser vi? Vad vet vi? Hur vill vi se? Vad väljer vi bort? Varför tror vi inte att det också angår våra barn? Varför tror vi bara på det vi själva kan?
Det är så lätt att slå på datorn, göra sig till en levande person mot någon annan där ute. Kanske är vår kontakt med de som växer upp lite för liten. Vi tar oss inte tid. Det handlar om att äta middagar ihop, prata och göra sällskap en stund, alldeles intill, och inte lite då och då, utan alltid.
Det går också att:
* titta på de www adresser som nätanvändaren varit inne på tidigare. De kommer upp om man klickar på nätadresser. Där finns mycket information att hitta. Det går också att titta in i dessa världar genom att gå in på någon adress för att se vilken värld som innesluts där.
* det går att närvara, störa och finnas intill när barnet, tonåringen, bygga in ett raster...
förstärka gränserna...
Jag tycker frågan är så viktig - Nätvärlden är ett mellanrum för allt - ett mellanrum som är stort.
Frågan är vem som är naiv?
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback