EN PENNAS MÖTE MED EN SYNÅL
Jag har ritat enkla bilder i hela mitt liv. Försöker göra enkla saker.
Mina teckningar ska vara i svart tuschpenna och jag försöker att inte lyfta på pennan utan rita i ett penndrag. Ju färre lyft med pennan desto större framgång. Det betyder att jag alltid kan gömma mig bakom denna uppgift, och så döljer jag osäkerheten. Det behöver inte bli bra, men jag har iallafall inte lyft pennan!
Detta är en kvarleva från en mellanstadielektion. Alla elever skulle måla spindelnät. Jag såg inte spindelnätet som fröken såg spindelnätet. Jag såg inte spindelnätet som alla andra såg spindelnätet. Men jag var nöjd med mitt spindelnät. Men det var inte min fröken. Det var så udda så jag fick inte hänga uppe bland de andra spindelnäten. Det udda var så lite avvikande - jag hade uppfattat spindelnätet lite spegelvänt - det var allt. Jag minns skammen över min bild - jag minns att den inte platsade bland alla andra. Jag hade svårt att förstå vad för fel jag hade gjort.
Idag visar jag fram mina teckningar. Det är min redaktörs förtjänst. Jag hade skrivit ett manus till en storbok, Den döda musen, och jag ville ha illustrationer som visade det enkla - så jag gjorde en skiss som medföljde mitt manus. Jag blev då uppringd, mötestid ordnades, och det var med anledning av mina små skisser...
- kunde de vara illustrationerna?
Jag minns att jag hade hjärtklappning. För min osäkerhet. Detta andra sätt att se på vad jag tecknat, behövde tid på sig att våga ta plats, synas, och ha mig som avsändare. Det handlar om ett mod.
Nu vågar jag. Fullt ut.
Så jag kan bara glädjas åt min broderivän, som frågade - får jag brodera din bild?
Får?
Om du får brodera min teckning?
Och se det enkla resultatet - med så många tankar bakom - en pennas möte med en synål.
Mellan en bekräftande textilare och en bloggande lärare.
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback