Anne-Marie Körling Blogg

Utgångsdiskussion:
Jesper Juul/ Helle Jensen: Relationskompetens i Pedagogernas värld,  Runa förlag 2005


Nu har jag läst Relationskompetens i Pedagogernas värld från pärm till pärm. Jag har inte läst ut den. Jag är på inget vis klar. Jag ska återkomma, fördjupa mig, tänka och utveckla mina funderingar i relation till Juul och Jensens tankar, teorier och praktiska erfarenheter.





Boktankar och reflektion:

Juul och Jensens bok är en mycket viktig bok, Jag skulle önska att den blev ett obligatorium för verksamma lärare, att skolan avsätter tid för reflekterande samtal kring den viktiga kompetens och möjlighet som vilar i relationen lärare och elev. Idag talas det om skolans brist på ordning och högt på agendan ligger hur att få ordning i svensk skola. Det är mycket lätt att hamna i gårdagen när ordning diskuteras.  Det går inte att ta ett kliv tillbaka in i gårdagens pedagogik - det måste vara "mot det förgångna tack , till det kommande ja!" (Hammarskjöld,1963).

Dagens barn, våra framtida vuxna, är aktiva barn med stor egen drivkraft och kompetens. Barnet är samspelande från den absoluta början. Barnet söker och initierar kontakt. Den nya spädbarnsfoskningen visar oss att vi möter en människa som är beredd på världen, som tar in den, påverkar den, vill den, utmanar den och uttrycker den. Redan från början. Kontexten är liten då, men växer i förhållande till andra, och utvecklas under hela livet - till att bli större. Mamma och Pappa är de första som visar och utkristalliserar världen och förhållandet till "den andre", och den upplevelsen av att vara en av flera fortsätter i alla de världar vi sedan kommer in i. Skolan är en sådan värld. Skolan är en stor plats med många utmaningar. 

Juul och Jensens berör mig starkt och ger mig tro på min lärarroll och min lärande utveckling. Professionen att vara lärare. Jag kan titta tillbaka. Jag minns min första lärare, med namn och allt, hur hon luktade, vad hon berättade, vilka kläder hon hade på sig. Jag minns det därför hon "såg" mig. Jag upplevde att jag var en person, en individ, i hennes klassrum. Jag tror inte att det var de stora åtbörderna, jag upplevde inte att jag var en favorit, jag minns inte att jag fick oändligt mycket tid tillsammans med henne - jag vet bara att hon var något bra - och att hon fortfarande lever kvar i mig som ett minne. Jag tror att hon skulle passa in i en av Juul och Jensens beskrivningar vad en lärare och en elev kan ha för relation. 

Skolan är en plats för bedömningar. Vi bedömer kunskaper. Vi bedömer social kompetens. I relation till min första lärare fick jag bra betyg för mitt uppförande. Jag finner att det omdömet också beskriver min lärare. Tillsammans med henne uppförde jag mig gott. Juul och Jensen beskriver sambandet - när vi bedömer social kompetens ställer vi (lärare) oss en bit utanför och tittar på - och glömmer att vi själva ingår, bidrar och påverkar den sociala kompetensen, och författarna ställer oss frågan - vad är lärarens ansvar i relationen? 

Svaret vilar i att äga förståelse och kunskap om relationens värde. Ömsesidigheten i relationen. Gränserna i relationen. Människorna i relationen. Yrkesrollen och elevrollen i relationen. Förväntningarna i relationen. Jag och du i relationen.

Skolan är en kollektiv plats. Kollektivet är en mängd individer. Vi måste börja där. Med individen. Rätten att bli tagen på allvar. Och ömsesidigheten i denna rätt. Det handlar om att vilja göra detta. Det berör alltså läraren lika mycket som eleven. Eleven utvecklar sitt ansvarstagande i relationer där ansvarstagande tas. Juul/Jensen skriver om vuxnas personliga ansvar "Viljan att ta ansvar för sina förväntningar, gränser och sitt beteende. // "När pedagoger tar ansvar för sitt beteende ökar både det personliga och det sociala ansvarstagandet hos barnet. Barns ansvartagande utvecklas optimalt när de är tillsammans med vuxna som hellre praktiserar ansvarstagande än predikar det och som inte förväxlar ansvar med skuld." (sid 94, Juul/Jensen, 2005).

Ansvarstagande praktiseras. Vi är alla modeller för hur ansvar utövas. Ansvar över sig själv och över sin nästa.
Det är genererande ansvar. Om barnet betraktas som något vi måste ändra på, att barnet själv är ansvarigt för sitt beteende skapar vi ensamhet och skuld och tar bort utvecklingsmöjligheterna. "Barnet reduceras till ett objekt i relationen och upplever då inte att det har möjlighet att utvecklas i överensstämmelse med sig själv utan får krav på sig att ändra sig på grund av omgivningens krav." (sid 165 Juul/Jensen, 2005). Att bli ett objekt som inte får ingå i processen att utvecklas. Det måste betyda ett subjekt som gör allt för att utmana! Antingen med resignation eller högljutt utåtagerande.  Juul och Jensen beskriver hur det inre ansvarstagandet utvecklas. Detta ansvarstagande är något helt annat än den ytliga ordning och reda debatten som nu råder.

Jag tänker så ofta på de lärare som jag mött som har stannat kvar. Det är mycket sällan det handlar om kunskap eller ämne utan snarare om att jag har upplevt ett verkligt möte med min lärare. Det är inte många stunder som har krävts av läraren, men ett konsekvent värdigt bemötande som har stärkt mig att verka för detsamma mot min lärare. Jag tror vi bär många sådana modeller inom oss. Vi såg också våra lärare, och de såg oss. Senast på Universitetet - i en grå seminarielokal - där en professor gjorde salen gyllengult varm med sin förmåga att se, bekräfta under det att hans kunskap berättades fram...

Idag måste vi värna om läranderelationen mellan lärare och barn. Det finns alldeles för få platser idag där levande modeller för unga visar vägen. Läraren är en modell hur att vara människa och denna människa lyser igenom yrkesprofessionen. Oavsett om vi är medvetna om det eller inte.

Jag får nog anledning att återkomma!
Anne-Marie  

Litteratur denna gång:
Hammarskjöld, Dag: Vägmärken, Albert Bonniers Förlag, 1963
Juul/Jensen: Relationskompetens i pedagogernas värld, Runa Förlag 2005