Föräldrar och läxor
- Jo, Jag är klar?
Föräldrarösten i telefon låter liten. Tveksam.
- Klar? jag undrar.
- Ja, jag har skrivit klart. Den där berättelsen med jojon. Barndomsminnet du vet?
Barndomsminnet? Jojo? Nästa veckas läxa? Om ett jojominne och en föräldraintervju kring ett jojotrick?
Klar? Hur? Vad?????
-Jo du ville ju kolla hur föräldrar skriver berättelser, kolla stavfel och sån´t. Kolla oss föräldrar.
Va? Stum! Dum! Jag?
- Nu har jag skrivit tre sidor om ett gammalt minne, Hmm, känns lite nervöst nu - du vet att lämna in det här till dig - Rättar du med rödpenna?
-Om jag vad??
Läxan som föddes ur klassrummets samtal om jojotricks, fickor med röda, svarta jojjoar, en gammal leksak nu dagsaktuell och pånyttfödd modern i artiklar i tidningar hade i hemmet blivit en kravfylld skrivuppgift för en penntuggande förälder. Vad hade hänt? Hur kunde det bli så?
- Är det en missuppfattning? Puh! Lättad börjar föräldern skratta. Det kanske jag borde ha förstått? Läxan
skulle inte jag göra. Läxan! Missuppfattad, missförstådd, feltolkad, övertolkad.
Vad fattas i förälderns syn på läxan? Lite svalka? Lite ointresse? Lagom? Lite lagom!
Anne-Marie
Det blir något att komma ihåg! Tänk så olika vi uppfattar saker. Och så många missförstånd det blir genom åren. Skönt när man kan skratta åt dem.
Tack IT-Mamman,
Jag satte skrattet i halsen först, men sedan har jag skrattat gott åt denna verklga berättelse. Men föräldrar tar nog läxan med allt för stort allvar, jag vill att de tar den med en nypa salt - och allra helst vill jag att de ser läxan som en bekräftelse på vad deras barn faktiskt kan - men då måste läxan vara av det slag att den faktiskt bekräftar elevens kunnande - och inte tvärtom. Jag vill personligen skapa bekräftande läxor - och dessa har till uppgift att göra eleven till den människa den är - i färd med att lära sig - och detta har jag lärt mig.
Jag tittar in i din blogg...
Anne-Marie